Alla tankar på att förlora ett barn har såklart gjort att jag även tänkt särskilt på våra små flickor, som vi får ha här på jorden. Tacksamheten är oändlig. Oron för att något ska hända och sårbarheten gör sig dock extra påmind när något tragiskt händer. Jag har varit väldigt spänd och kärleken och omsorgen av våra små diamanter tippar nästan över till förmaningar av allt de INTE får göra för att inte skada sig eller försvinna från mig. Jag känner mig gnällig samtidigt som kärleken bara flödar. Känslorna blir extra intensiva när vi är så långt borta från alla nära och kära. Jag har tänkt många gånger under dessa veckor att "nu flyttar vi hem till Sverige" (eftersom jag känner mig mer "utsatt" här). Sedan tar förnuftet över och jag tänker återigen att inget ska hända oss. När vi flyttar hem till Sverige igen har vi många många år tillsammans med alla där hemma.
Så tänker jag på att njuta av det bästa jag har, två friska underbara barn. Att jag just nu, i landet långt borta, har all tid i världen med mina älskade döttrar.
1 comment:
..tänk att Mio kan hjälpa andra att vara lite extra tacksam för allt fint man har.. det är vackert att han gör små fotspår här och där i människors liv. varma kramar från oss
Post a Comment